Grekisk Musikhistoria

Grekland har en lång tradition inom musik som sträcker sig tillbaka till antiken. Många gudar och gudinnor i antikens Grekland var förknippade med musik och dans, och ordet musik kommer från de nio muserna i antikens Grekland, som var en källa till inspiration för alla konstnärer. Även idag refererar många konstnärer till ”inspirationsmusan”.

Många ord från grekiskan som är relaterade till musik är internationella, såsom: harmoni, melodi, kör, orkester, kromatik, scen, lyra, hymn, psalm, rytm. Grekisk musik har många kategorier och typer av sånger, från antikens grekiska musik, bysantinsk musik och kyrkohymner, kleptika som var populära under den turkiska ockupationen, folkvisor, rebetika, dimotika och slutligen, under de senaste årtiondena, gerillasånger, ny våg, konstpoesisånger, lätt musik och slutligen rock och pop. Under sin långa resa genom århundradena, adopterade grekisk musik element från romarna, Bysans och senare från renässansen.

Ursprunget till grekisk musik kan spåras tillbaka till antiken, där den spelade en avgörande roll i ceremonier, ritualer och vardagslivet. Antikens grekiska musik, även om den inte är fullt förstådd, är känd för att ha varit integrerad i teaterföreställningar, religiösa ceremonier och offentliga festivaler. Instrument som lyra, aulos och kithara var framträdande. De teoretiska ramarna utvecklade av antikens grekiska filosofer och musikteoretiker, som Pythagoras och Aristoxenos, lade grunden för västerländsk musikteori.

Den bysantinska eran introducerade en rik tradition av liturgisk musik, med den bysantinska sången som blev ett djupt uttryck för religiös hängivenhet. Denna period såg utvecklingen av ett unikt notationssystem och en omfattande repertoar av hymner och sånger, som har påverkat den östortodoxa kristna musiken till denna dag.

Den osmanska ockupationen förde nya musikaliska influenser till Grekland, inklusive introduktionen av det modala systemet Makam, vilket starkt påverkade utvecklingen av grekisk traditionell och folkig musik. Under denna period uppstod Rebetiko, ofta kallad ”den grekiska bluesen”, en genre som uppstod i de urbana subkulturerna i grekiska hamnar och städer i början av 1900-talet. Rebetikos teman om kärlek, förlust, fattigdom och arbetarklassens kamper, kombinerat med dess distinkta musikstil, gjorde den till en kraftfull och bestående symbol för grekisk kulturell identitet.

Grekisk traditionell musik varierar betydligt över landet, vilket speglar de varierande landskapen, historiken och kulturerna i dess regioner. Varje område har sina egna distinkta stilar, instrument och danser. På öarna kan man hitta de livliga tonerna av Nisiotika, kännetecknat av den starka närvaron av violin och luta. På fastlandet erbjuds de djupt känslomässiga Epirotika, med klarinetten som leder melodier som uttrycker själen av Epirus robusta terräng.

Moderna rörelser och influenser

1900-talet bevittnade globaliseringen av grekisk musik, med kompositörer som Mikis Theodorakis och Manos Hatzidakis som integrerade grekiska musikelement med klassiska och populära musikformer. Deras arbete, särskilt inom filmmusik, förde grekisk musik till internationella publiker och underströk grekiska musiktraditioners mångsidighet och anpassningsförmåga.

Samtida grekisk musik omfattar ett brett spektrum av genrer, från pop och rock till elektronisk musik och hip-hop. Artister inkorporerar ofta element av traditionell grekisk musik och skapar en livlig fusion som talar både till det förflutna och nuet. Den grekiska musikscenen är dynamisk, med festivaler, konserter och klubbar över hela landet som visar upp kreativiteten och mångfalden hos grekiska musiker.

Kulturell betydelse och kontinuitet

Musik är djupt vävd in i den grekiska livets tyg, och fungerar som ett medel för att uttrycka identitet, känslor och sociala förbindelser. Traditionell musik och dans är inte bara historiska artefakter; de är levande traditioner som fortsätter att spela en vital roll i gemenskapslivet, firanden och ritualer. Grekisk musik fungerar också som en bro mellan generationer, där yngre musiker och publik omfamnar och omtolkar traditionella stilar och former.

I den globala diasporan fungerar grekisk musik som en länk till arv och hemland, och främjar en känsla av tillhörighet och kulturell kontinuitet bland grekiska samhällen utomlands. Genom både traditionella och moderna uttryck, förkroppsligar grekisk musik den grekiska andens motståndskraft, mångfald och kreativitet.

Grekisk folkmusik delas in i två grupper, fastlandsgrekisk folkmusik (Dimotika) och ömusik (Nisiotika). Skillnaderna mellan de två grupperna består huvudsakligen av följande punkter: I rytmen, ödanser är vanligtvis tvåtaktiga, medan i fastlandsgrekland är femtaktiga och sjutaktiga danser mycket vanliga. Skalor: På fastlandet används skalor utan avvikelser i sina noter, i kontrast till öarna. Rim och improvisationer är vanliga på öarna, medan de på fastlandet är mycket sällsynta.

Instrumentkombinationer: På fastlandet var den karaktäristiska instrumentkombinationen initialt ”skalan” av dauli och zournas (senare klarinett), medan på öarna tubi och lyra (senare luta och violin). Under de senaste åren har dessa etablerade kombinationer mjuknat.

En tredje kategori som kan urskiljas är den orientaliska musiken från inre delen av Mindre Asien, som är relaterad till Mellanösterns musik, men inte verkar ha mycket gemensamt med musiken från det huvudsakliga Grekland.

På 1800-talet utvecklades grekisk musik med kompositörer som Nikolaos Mantzaros (kompositör av Greklands nationalsång) och Spyridon Samaras (kompositör av OS-hymnen), båda kompositörerna var från de joniska öarna.

Fram till 1930-talet var serenaderna som blomstrade på de joniska öarna, tillsammans med operetter som ”O Vaftistikos” av kompositören Theofrastos Sakelaridis och sångerna av Cleon Triantaphyllos, känd som Attik, de mest populära för den urbana befolkningen i Aten. Attik var också skaparen av den berömda truppen ”Mantra av Attik”, en av de första repertoartrupperna i Grekland.

På tidigt 50-tal var den grekiska musiken, eller åtminstone vad man kunde höra från massmedia som radio och filmer, Laika-sånger (bouzouki-baserad musik) med ljud som grekerna tog med sig från Mindre Asien på 1920-talet och grekisk och utländsk lätt musik, med huvudsakligen europeiska ljud och influenser.

Under tidigt 50-tal var den grekiska musiken, eller åtminstone vad man kunde höra i massmedia som radio och filmer, Laika (musik baserad på bouzouki) med ljud som grekerna från Mindre Asien tog med sig tillbaka på 1920-talet. Den grekiska lätta musiken (elafra mousiki) med inslag av västeuropeiska ljud, mest representerade av sånger från Manos Hadjidakis och Mimis Plessas, framförda av kända artister som Nana Moushouri, Tzeni Vanou, Giannis Vogiatzis och andra, var också mycket populär.

Under denna tid blev musiken av kända duos och trios som Katsamba Brothers och Trio Athena modern. Deras speciella ljud var en imitation av spansk och mexikansk musik som de omvandlade till grekisk. Förutom detta fanns det en annan typ av musik, Dimotica eller grekisk folkmusik som tyvärr väckte negativa minnen för många äldre greker eftersom Dimotica främjades som grekisk nationalistisk musik under de sju åren av diktatur. Förhoppningsvis har dessa dåliga konnotationer börjat blekna med åren.

Folksånger

Laika (folkets musik eller popmusik) utvecklades från Rebetika som var populär bland arbetarklassen under 1940- och 1950-1970