Greklands historia
Greklands förflutna är sannerligen makalöst. Det har influerat och
undervisat den moderna världen vad den är idag eftersom dess språk lever
kvar i vetenskapen (pi, omega, sigma), uttryck ("Det är hans Akilles
häl") och vardagsord (historia, vin...).
Sedan har vi förstås kulturarvet av konst, litteratur, politik och
ideal.
Vi har mycket att tacka de gamla grekerna för, och ett bra sätt att
hedra dem är att minnas dem. De många historierna och personlig-heterna
är dessutom underhållande, så ta dig tid och titta i sektionerna Vem är
vem i antiken (
Antik historia,
Den Hellenistiska Perioden ) och Vem är vem i mytologin.
Om du inte kan hitta ett visst namn, var snäll och låt oss få veta det
så skall vi försöka lägga till det till listorna.
Den romerska perioden
Grekland var en romerk provins på alla sätt från 146fKr till 86 eKr. Grekerna
ville dock ha sin självständighet och när den pontiske kung Mithridates VI
började invadera romerka territorier stöddes han av många grekiska stater. Detta
kom att bli ett ödersdiget beslut då den romerska armen svarade med att jaga ut
Mithridates ur Grekland och brandskatta Athen, Korinth och en stor del av
centrala Grekland. Från och med nu hade Grekland förlorat sin handelsmakt och i
princip var det bara den filosofiska och kulturella influensen som kvarstod.
Augustus separerade Makedonien från Grekland ca. 22fKr, men annars lämnades
Grekland i sin egen misär fram till ca. 250 år senare, då Hadrianus var kejsare.
Herodes Atticus förskönade då Athen och många andra grekiska städer men då
goterna invaderade år 267 ockuperades Athen och Korinth och Sparta förstördes.
Det romerska riket indelades i två delar, öst och väst efersom det hade två
kejsare efter år 385. Den östra delen utvecklades till vad vid känner till som
Bysantium.
Den bysantinska perioden
År 313 eKr hade den romerska kejsaren Konstantin en vision: han såg ett kors
i himmelsen, och detta fick honom att konvertera till kristendomen, vilket i
sin tur ledde till att de romerka förföljelserna av de krisnta slutade.
Efter kejsarens död blev kristendomen den officiella religionen.
Konstantin beslutade sig för att grunda ett nytt Rom, och år 324 flyttade
han huvudstaden till den grekiska staden Byzantium i öst vid Bosporen. Han
döpte staden Konstantinopolis efter sig själv. Detta var dock fortfarande
romarriket, och dess indånare kallade sig romare eller romei på grekiska.
Det bysantinska, eller östromerska, riket sträckte sig över dagens Balkan,
västra Turkiet, Syrien, Jordanien, Israel, Libanon, Cypern, Egypten och
östra Libien. De flesta invånarna talade grekiska, men andra språk som
latin, armeniska och koptiska talades också.
Det fanns nära förhållande mellan kejsaren och kyrkan, och det var under den
bysantinska perioden som många regler sattes för den ortosoxa kyrkan.
Mestadelen av jordegendomar-na tillhörde kejsaren och kyrkan, och rikets
främsta ekonomiska faktor var jordbruket men också handeln.
På 400- och 500-talet måste de bysantinska armeerna strida både mot
invaderande hunner och goter, men lyckades säkra riket.
Bland de mest berömda bysantinska regenterna var Justinianus I och hans
hustru Theodora. De ville återupprätta det romerka riket i alla aspekter,
inklusiva de geografiska gränserna och de intellektuella nivåerna. I 31 år,
med början år 534, tog Justinianus tillbaka Nord-afrika, Italien, Sicilien,
Sardinien och delar av Spanien. Detta ansträngde naturligtvis riket,
tillsammans med alla byggnadsarbeten som pågick som Hagia Sofia. Folket
plågades av fattigdom och pest.
Bysantium drabbades av invasioner från de germanska lombarderna och de
turkiska avarerna, och på 600-talet hade enorma landområden förlorats till
turkarna och slaverna.
Kejsar Mauritius mördades år 602 efter 20 prs regerande, och detta ledde till
både inbördeskrig och krig med yttre faktorer. År 610 kom Herakilos till makten,
och han lyckade besegra Perserna år 628 efter år av krig. Trots att detta var en
viktig seger att återbörda Syrien, Palestina och Egypten till det bysantinska
riket, hade Bysans försvagats avsevärt. Riket led av interna konflikter mellan
olika kristna grupper, och med den försvagade ekonomin kom Bysans att lida många
bakslag från de invaderande araberna.
Araberna var nu muslimer, och den nya religionen hade inspirerat dem att
expandera, och de tog stora delar av det bysantinska riket, inklusive Palestina,
Syrien, Egypten, Mesopotamien och stora områden i Mindre Asien.
Den bysantinska armen omorganiserades för att rikets ekonomiska göranden skulle
kunna kontrolleras, och en general i varje distrikt översåg sitt område.
Infrastrukturen började ge vika fort, och nästan överallt avtog
handelsmarknaden. Utbildning och jordbruk avtog, och folket lämnade städerna.
Runt år 730 började den ikonoklastiska dispyten då Leo III förbjöd användandet
av ikoner vid dyrkandet. Denna konflikt kom att vara i ett århundrade, och under
denna tid sattes många regler för den ortodoxa kyrkan.
Det bysantinska riket kom att återfå styrka från 800-talet till 1000-talet, och
områdena i Mindre Asien återtogs, liksom i Grekland och Makedonien.
Basilis I var den makedonska dynastins grundare, och denna kom att styra Bysans
i 214 år. Dynastin förstärkte riket, och betonade klassiska grekiska aspekter i
konst och litteratur. Tyvärr kom rikets land alltmer i adelsfamiljers och
kyrkans händer.
Basilis II både expanderade riket och krossade ett bulgariskt uppror, men
lyckades integöra något åt hur landet distribuerades. Bysans fortsatte sin
ekonomiska tillväxt även efter att han hade dött, men den inre utvecklingen
hindrades av de nya kejsarnas ignorans av de nya teknologierna och ekonomiska
utveckklingar som hände runtom i riket, både i Europa och Turkiet, och den
bysantinska armen försvagades.
Då turkarna segrade i slaget vid Manzikert kom det bysantinska riket att helt
tappa fotfästet. Turkarna erövrade mer och mer av riket, och västvärlden tog
avstånd från det hela på grund av den kristna schismen år 1054 som hade
resulerat i at den västra kyrkan blev katolsk och den östra ortodox.
De fortsatta turkiska invasionerna tvingade kejsar Alexios I Comnemus att be
påven om hjälp, och det första korståget mot turkarna startade år 1096. Detta
verkade hjälpa till en början, men när vissa italienska handelsstäder fick
speciella privilegier började de sakta kontrollera den bysantinska handeln.
Trots att riket kom att återhämta sig lite under dessa tider, kom fördelarna
framförallt att gynna venetianarna och korsfararna.
Konstantinopel brandskattades av korsfararna år 1204 under det fjärde korståget.
Ett latinskt rike i öst etablerades, men detta kom att falla då den bysantinske
kejsaren Mikael VIII Palaeologos tog makten år 1261. Det Palaeologiska
kungahuset kom att regera i nästan 200 år. men vid det laget var riket nästan
helt bankrutt. De ottomanska turkarna invaderade delar av riket, och år 1453
erövrade de Konstantinopel, vilket kom att ända det vi kallar den bysantinska
perioden.
Venetianskt och Ottomanskt Styre
Efter att Konstantinopel brandskattats år 1204, seglade venetianarna in i
Grekland och erövrade hela det Egeiska och Joniska havet, och mycket av
fastlandet. Ett hertigdöme grundades i det Egeiska havet med Naxos som dess
centrum.
Detta var en varierad period, eftersom många öar led av ständiga piratattacker
och höga skatter att betala venetianarna, medan andra blomstrade genom handel
med dessa och deras allierade.
Spänningen mellan venetianerna och ottomanerna växte sig dock starkare att de
ständiga korstågen hade ökat fiendskapen mellan de två makterna ytterligare.
Greklands geografiska läge var attraktivt eftersom landet är en portal mellan
öst och väst, och ottomanerna förberedde en invasion av Grekland.
Det Ottomanska rikets sultan Fatih Sultan Mehmet erövrade Konstantinopel år 1453
och några år senare hade Grekland hamnat under ottomanskt styre. Turkarna drev
ut venetianarna, och undantaget det venetianska styret på Peloponnesos 1699-1718
styrdes Grekland av turkarna fram tills att frihetskriget bröt ut år 1821.
Det turkiska väldet var ett välde av fruktan och tyranni, men det fanns vissa
aspekter i samhällslivet där grekerna lämnades ifred. Den ortodoxa kyrkan
tilläts existera, och vissa framstående greker innehade viktiga ämbeten. Till
denna dag är detta ett kontroversiellt ämne då kyrkan av tradition anses ha
bevarat det grekiska språket och kulturen, medan andra menar att kyrkan
utnyttjade det grekiska folket genom att dra nytta
Venetianskt och Ottomanskt Styre
Venetianskt och Ottomanskt Styre
av de speciella privilegier som ottomanerna tillät så länge folket hölls lugnt.
Frihetskriget
Utan tvekan hade grekerna velat ha sin frihet ända sedan början av det
ottomanska styret, men på 1700-talet började iden om ett fritt Grekland bli en
organiserad plan. Med rysk hjälp utbröt en revolt år 1770 men misslyckades.
Inspirerade av den franska revolutionen gav grekerna inte upp, och det hemliga
sällskapet Filiki Eteria ("Vänlig Union") grundades år 1814. Vapen och pengar
samlades, och hjälp skickades från greker i exil, liksom från andra länder på
balkanhalvön och länderna i Medelhavet.
Revolutionen startade då Alexander Ypsilanti invaderade Jassi och förklarade
Grekland fritt. På peloponnesos ledde Patras ärkebiskop Germanis ett uppror.
Grekerna må ha frått hjälp utifrån, men de måste strida på egen hand. Turkarna
fick hjälp från Egypten och hela Peloponnesos erövrades av den egyptiska armen
1826.
Året efter att republiken proklamerades utnämndes Ioannis Antonios Kapodistrias
till president. Samma år bestämde sig de europeiska länderna för att hjälpa
Grekland och efter att förhandlingar med Turkiet misslyckats sände Ryssland,
Storbritannien och Frankrike flottor till Grekland. Turkiet tvingades att stifta
fred, och det så kallade londonprotokollet deklarerade Greklands självständighet
år 1830.
Många delar av Grekland gavs snart tillbaka till det ottomanska riket dock, och
flera områdern i Grekland blev inte fria förrän början av 1900-talet.
Moderna historia