Greklands historia från stenåldern till modern tid

Greklands historia täcker den grekiska civilisationen och kulturen från dess utseende till idag. Men trots det faktum att den självständiga staten Grekland erkändes först i början av 1800-talet sträcker sig den grekiska historien bortom den nuvarande statens geografiska gränser och in i en lång period av århundraden in i det förflutna.

Det första historiska beviset på mänskligt liv i Grekland går tillbaka till 120 000-10 000 f.Kr. Det var dock inte förrän den neolitiska perioden daterades cirka 7 000 – 3 000 f.Kr. att den grekiska civilisationen växte och blomstrade. Många rester av bosättningar och gravkammare från denna period har upptäckts i Thessalien, Makedonien och Peloponnesos.

De första stadscentra dök upp under bronsåldern (3 000-1100 f.Kr.) Bevis på dessa har hittats över hela dagens Grekland, till exempel på vissa nordöstra Egeiska öar, de kykladiska öarna, Kreta och det grekiska fastlandet. På grund av sitt strategiska läge, gränsöverskridande öster och väster, ansågs Grekland vara en viktig länk i världens historia.

Stenåldern i Grekland

Den paleolitiska tidsåldern i Grekland är föga känd, eftersom forskningen hittills är otillräcklig för att ge oss en fullständig bild av den. Det är dock mycket viktigt att påpeka att det grekiska området under den paleolitiska åldern inte var mindre befolkat än resten av den europeiska kontinenten. Fyndens sällsynthet betyder inte på något sätt frånvaron av mänsklig aktivitet. Beviset är att i varje område som undersöks av specialistforskare, upptäcks dess kvarlevor från denna avlägsna förhistoriska tidsålder.

En annan viktig observation är att egenskaperna hos den paleolitiska tidsåldern i det grekiska området och i synnerhet datumen för olika perioder överensstämmer i stort sett med resten av Europa. Även om det inte råder någon tvekan om att den kommer att ha delarna sina speciella egenskaper, kan dessa dock inte diagnostiseras ännu, eftersom forskningen befinner sig i ett embryonalt stadium. De element som hittills har kommit i dagen motsäger dock inte uppgifterna från resten av Europa, och särskilt södra Europa.

Innan vi går vidare till den sammanfattande presentationen av uppgifterna för stenåldern i det grekiska området är det bra att föregå två observationer om naturmiljön och bostäder. Den paleolitiska eran sammanfaller i stort sett med den geologiska perioden från Pleistocene, som ungefär motsvarar de senaste två miljoner åren (ungefär 1 800 000 till 10 000 år). Det huvudsakliga särdraget i denna era, som också är känd som istiden , är växlingen av glaciala (kalla) och interglaciala (varma) perioder. Varje sådan cykel, glacial – interglacial period, varade i genomsnitt cirka 100 000 år. Grekland upplevde inga omfattande glaciärer, bara små kärnor på de högsta punkterna av stora bergsmassor.

Under glacialperioderna, södra Balkan och främst det grekiska området (samt de italienska och iberiska halvöarna), var de på grund av sitt sydliga geografiska läge på sätt och vis en tillflyktsort för människor och djur, som kom ned mot söder pressade av glaciärernas framfart i norra och centrala Europa. Inom det grekiska området var de nordliga klimatregionerna mer påverkade av försämringen av klimatförhållandena under glacialperioderna än de södra regionerna
där förhållandena förblev relativt milda.

Under istiderna frigjorde sänkningen av havsnivån stora områden, som var ockuperade av människor och djur. Land djur. Fastlandet Grekland sträckte sig då mer på havets bekostnad, medan många öar var kopplade till landet mittemot. Till exempel förenades Chios och Mytilini med det motsatta Mindre Asien, Korfu med Epirus, Kykladerna förenades med varandra
och bildade en stor ö som låg mycket närmare fastlandet Grekland, västra Peloponnesos förenades med den motsatta västra kontinenten mm.

Däremot steg havsnivån under mellanistiderna och mycket av landet översvämmades av
havet, vilket tvingar djur och människor att dra sig tillbaka till de högsta punkterna. Beträffande bostaden under stenåldern bör det noteras att grottor inte var de enda boplatserna. Tvärtom, i dem alla under den tidens flera perioder fanns det också utomhusläger, i alla områden och oavsett om det fanns grottor eller inte i samma område. Å andra sidan var grottornas bebyggelse oberoende av klimatförhållandena och i synnerhet av om det var glacial eller interglacial period.

Den kykladiska civilisationen

Under det 3:e årtusendet f.Kr., på öarna Kykladerna, Syros, Paros, Antiparos, Naxos, Sifnos, Milos, Amorgos och Thira utvecklades en originell kultur. De små avstånden mellan öarna och deras geografiska läge i mitten av Egeiska havet var gynnsamma faktorer som underlättade kommunikation och kontakter mellan de två sidorna av Egeiska havet. Deras ekonomi var delvis baserad på jordbruk, boskapsuppfödning, fiske och särskilt på hantverk och handel.

De rika fyndigheterna av mineraler som marmor i Paros och Naxos, Opianos i Milos och silver i Sifnos, gav Kykladerna möjlighet att ta itu med metallurgi, konstruktion av marmorvaser och obsidianverktyg. De första invånarna på Kykladerna byggde fartyg som kunde resa till det öppna havet. Produkterna av deras hantverk byttes med största sannolikhet med jordbruksprodukter som var knappa eller saknade på deras egna öar.

Med undantag för valutahandeln ser det ut som att deras ekonomi utvecklats också från vad som verkar ha varit en särskilt framgångsrik transport av varor från andra regioner, vilket skapar grunden för ett starkt nav för transithandel. Piratkopiering var dock en annan aspekt av deras ekonomi och med tanke på övervägande del av fartyg lastade med varor som korsar området är inte riktigt förvånande.

Rester av kykladiska anläggningar har hittats i den bredare Egeiska regionen, såsom de östra kusterna av det grekiska fastlandet och Kreta, vilket leder till tanken att Kykladerna utvecklade omfattande kommersiell verksamhet och dominerade Egeiska havet under det 3:e årtusendet f.Kr.

Marmor och keramikredskap med sina udda former och originaldekoration. de arkitektoniska lämningarna av bosättningarna och metallbearbetningen är alla bevis på en sofistikerad social organisation och kvalitet i vardagen.

I början av 2:a årtusendet f.Kr. påverkas den kykladisk kulturs originalitet av införandet av kulturella element, främst från Kreta och från Greklands fastland. Sålunda är den kykladiska civilisationen under medelbronsåldern resultatet av den kreativa kombinationen av öns kulturella bakgrund med de influenser som Kykladerna fick och sedan assimilerades från Kreta och fastlandets Grekland. Under denna period resulterade ökningen av det minoiska folkets makt i en minskning av Kykladernas ledande roll. Med all sannolikhet var folken i den kykladiska civilisationen tvungna att erbjuda sina nautiska kunskaper för att bevara sin självständighet.

Omkring 1500 f.Kr., i början av den sena bronsåldern, ödelade vulkanutbrottet Thira (nu kallat Santorini) ön inklusive den stora minoiska bosättningen vid Akrotiri. Invånarna i Thera övergav ön, förmodligen varnade av seismiska vibrationer innan den fullständiga förstörelsen.

För andra öbosättningar finns inga tydliga bevis på övergiven eller total förstörelse. Det är dock tydligt att från den tiden förändrades situationen gradvis i Egeiska havet, med den efterföljande totala dominansen av Mykenerna på 1300-talet.

Den minoiska perioden

Under den minoiska civilisationen på Kreta (ungefär 2:a årtusendet f.Kr.) utvecklades ett mer sofistikerat, organiserat samhälle med en kultur som är specifik för den regionen. De första manusen uppfanns och kommunikationen öppnades mellan minoerna och människor från länderna i östra Medelhavsområdet. Detta ledde till ett utbyte av kultur och idéer som inte bara etablerades som en del av den minoiska kulturen utan spred sig för att påverka kulturer, religion och regering över hela de grekiska öarna i Egeiska havet och Greklands fastland. Under denna tid blev Kreta den främsta exportören av smycken, hantverk, olja och vin samt importörer av mat och råvaror. Det var under denna tid på Kreta som den första stora handelsflottan utvecklades.

Detta tillstånd fortsatte till omkring 1500 f.Kr. när den tragiska förstörelsen av Kreta inträffade på grund av vulkanutbrottet på Santorini. Mykenerna, baserade på det grekiska fastlandet kunde dra fördel av denna kollaps av den kretensiska kulturen och etablerade sig som den ledande kraften i hela Egeiska havet under de sista århundradena av det 2:a årtusendet f.Kr. Deras städer i Mykene, Pylos, Tiryns, Thebe, Iolkos och Aten blev byråkratiska centra i deras väldiga kungarike.

Denna period av mykensk civilisation såg grekernas erövring och bosättning. Deras samhälle var huvudsakligen baserat på krigföring och dess elitklass var krigshövdingar. Deras kultur blomstrade i cirka fyrahundra år. Krigsherrarnas städer var stora och mäktiga, konsten och jordbruket blomstrade och det var stort välstånd. Men till skillnad från de tidigare minoiska samhällena fördelades inte rikedomen bland befolkningen.

Som ett monarkiskt samhälle var det de krigande kungarna som samlade samhällets rikedomar och spenderade stora mängder av det på strider och invasioner. Detta fortsatte till omkring 1200 f.Kr., då de mykenska kungarnas makt höll på att minska och på 1100-talet f.Kr. hade deras dominans kollapsat – av vissa anses bero på invasionen av de doriska stammarna från norra Grekland.

Alternativt postuleras det att när den mykenska överbyggnaden försvagades störtades den av andra grupper av den mykenska befolkningen som sedan bosatte sig i många av de områden som tidigare kontrollerades av dem.

Den mykenska civilisationen

Mykensk civilisation är mest känd från lämningarna av Mykene, även om många andra platser finns på Peloponnesos såväl som i södra centrala Grekland, på öarna i Egeiska havet och vid Anatoliens kust. Gravarna i Mykene har gett många dyrbara föremål av stor skönhet. Gyllene kronor, diadem och bägare, några i upphöjd relief, hittades med kärl av silver och alabaster och många bronsvapen.

Vissa gravar, kallade bikupa gravar på grund av sin form, visar utvecklad arkitektonisk skicklighet. Den mest monumentala graven är den så kallade skattkammaren i Atreus. Liksom Mykenes lejonport och palatsets kvarlevor, återspeglar denna grav mykenernas förmåga att organisera sina resurser i stor skala. Fastlandets stora palats byggdes på 1300-talet.

De var inneslutna i befästa citadeller försvarade av starka murar. Stora palats har grävts ut vid Tiryns och Pylos samt i Mykene. De linjära B-tavlor som hittades vid Knossos och Pylos vittnar om existensen av en utarbetad palatsbyråkrati ledd av en kung. Kultfrågor övervakades av en präst eller prästinna, och arbetsstyrkan var mycket specialiserad och regementerad.

Arbetarna bodde utanför palatsens murar, kungen och adelsmännen inom. Arkeologiska bevis tyder på att mykenerna åtnjöt sitt största välstånd under 1300-talet och början av 1200-talet. De drev handel med öst och väst och etablerade fotfäste i båda områdena av Egeiska havet.

Som deras befästningar antyder var mykenerna ett krigiskt folk. Stridsscener är framträdande i deras konst, och de tog med sig sina vapen till sina gravar.

Homer gjorde en av deras militära expeditioner känd när han sjöng om det trojanska kriget. Troja, i nordvästra Anatolien, förstördes i själva verket våldsamt kort efter 1300, uppenbarligen efter en belägring, och det finns ingen anledning att tvivla på att denna förstörelse fördes av mykenerna.

Det är dock okänt om staden Mykene någonsin fick ledningen av Grekland, som Homeros antog, eller om varje palats var autonomt. Civilisationens homogenitet är inget avgörande bevis för att det fanns en dominerande imperialistisk stad.

Grekiska mörka medeltider

Efter mykenerna fanns det en lång historisk period av kulturell och ekonomisk stagnation i Grekland som varade från omkring 1150-900 f.Kr.

Forskarna kallade den civilisation som tog form på fastlandet under bronsåldern för hellenisk. På det grekiska fastlandet tycks övergången från stenåldern till bronsåldern (grekisk mörktid) ha skett utan spektakulära förändringar och i långsam takt.

Vetenskaplig forskning har fastställt att befolkningsförflyttningar inträffade i början av bronsålderns demografiska förändringar. De nya bosättningarna anlades nära havet eller på låga kullar. Det mest karakteristiska fallet var bosättningen Lerna i Argolis.

Bildandet av de flesta av bosättningarna och utgrävningsbevisen leder oss till slutsatsen att bosättningarna och de samhällen som bildade dem befann sig i ett stadie av förorts* organisation.

I detta skede fann man en del innovationer, såsom specialisering inom arbete, utveckling av teknik, expansion av utbyten, central organisation etc. Resurserna för ekonomisk utveckling kom inte bara från jordbruk och djurhållning.

Kommunikation mellan bosättningarna på Greklands fastland och Egeiska området har upprättats. Från invånarna i det grekiska området under den tidiga bronsåldern bevarades språkliga lämningar som vi senare hittar på det grekiska språket.

De arkeologiska uppgifterna ger en annan bild. Den kulturella kontinuiteten avbryts abrupt och ingen väsentlig utveckling i organisationssättet observeras. Denna situation, enligt den traditionella förklaringen, tillskrivs inträdet av nya invånare, d.v.s. de första grekiska raserna.

Enligt en annan version tolkas det av interna störningar och konflikter mellan ursprungsbefolkningen. Bebyggelsen under denna period visar bristande planering i sin rumsliga organisation. Keramik är den huvudsakliga materialresten som indikerar de nya kulturella elementen. Samhället verkar ha skapats på grundval av en sluten jordbruksekonomi. Med andra ord producerade invånarna i en bosättning jordbruksprodukter lika mycket som de täckte deras överlevnadsbehov.

Det fanns inget överskott i produktionen och därför ingen byteshandel. Men i den sena fasen av denna period finner vi kontakter med Kreta. Vi får inte glömma att under samma period på Kreta fungerade ett palatssystem som huvudsakligen var baserat på kretensarnas kommersiella expansion.

Arkeologernas ansträngningar för att fastställa arten, omfattningen och konsekvenserna av de förändringar som ägde rum i slutet av den tidiga bronsåldern utgår från den okända önskan att spåra problemet med ”ankomsten” av de första indoeuropeiska raserna i Egeiska bassängen .

Med dechiffreringen av Linjär B’ ledde det nu säkra faktumet att de på Peloponnesos, under den mynaiska eran, talade ett slags primitivt grekiskt språk, såväl som frånvaron av en väsentlig skärningspunkt i den kulturella kontinuiteten, till slutsatsen att raserna som slog sig ner på det grekiska fastlandet dagen efter katastroferna, de var de första grupperna av ”proto-greker”

Å andra sidan, med vilka kriterier kan vi tillskriva en innovation tillkomsten av nya befolkningselement? Den senaste tidens historia gör det dessutom mycket tydligt att radikala kulturella förändringar, ofta åtföljda av våldsamma katastrofer, inte nödvändigtvis är resultatet av invasioner eller migrationer: revolutioner är ett illustrativt exempel på ett sådant fall. Vi skulle därför kunna tillskriva händelserna i slutet av Protochalk II-perioden i Egeiska havet till en serie inre störningar.

Denna period är placerad mellan kollapsen av de mykenska palatsen och uppkomsten av stadsstater på 800-talet. t.ex. och kännetecknas av förlusten av skrivande, den förenklade kulturen, användningen av järn kontra mässing och dess introversion.

Dessa element, i kombination med frånvaron av skriftliga källor, andra än de homeriska eposerna, och de magra relikerna som överlevde, ger perioden från 1100-talet till 800-talet f.Kr. namnet ”Dark Ages”.

Palatsregimens kollaps markerade början på en lång period av social oro och olika jäsningar, men det ledde inte direkt till den mörka medeltiden. Även på 1100-talet. t.ex. Det finns fortfarande några centra för mykensk tradition, i Asini av Argolida, i Nichoria av Messinia och i Iolkos i Thessalien.

Samtidigt håller Aten inte bara på att förstöras, utan tycks utveckla kontakter med östvärlden, samtidigt som kulturell blomstring finns även i Dodekaneserna och Cypern.

Stora centra finns därför även under detta århundrade, men den rika och imponerande kulturen från föregående period förenklades avsevärt. Det verkar därför som om 1100-talet. t.ex. fungerade som en övergångsperiod, eftersom motsatta tendenser samexisterade och många av kännetecknen för nästa period framträdde.

Många teorier har framförts om orsakerna till den mykenska världens fall, men det är omöjligt att dra säkra slutsatser om den period som följde på den mykenska eran, på grund av avsaknaden av skriftliga källor.
Invasionen av nya befolkningar (t.ex. Dorianernas härkomst), de interna konflikterna mellan mykenska härskare och förstörelsen orsakad av naturfenomen, verkar vara de främsta orsakerna som ledde till det slutliga resultatet.

Enligt arkeologiska data var övergången till den nya eran av den mörka medeltiden en långsam process och åtföljdes av extremt drastiska förändringar. Viktigast av dessa var den tydliga nedgången av levnadsstandarden i jämförelse med den under den mykenska tiden; den imponerande arkitekturen och med den palatskonsten försvinner.

Dorianernas härkomst

I slutet av 1100-talet f.Kr. finner forskare en uttunning av befolkningen och en frånvaro av social och politisk organisation. Det är ett faktum att före den ryktade nedstigningen av Dorianerna finns det en allmän störning.

Den huvudsakliga orsaken till nedgången av de mykenska centra har registrerats i föregående kapitel. Teorin om doriernas härkomst som den enda orsaken till mykenernas kollaps har ingen vetenskaplig grund idag.

Frånvaron av motstånd underlättade doriernas dominans och bidrog till omorganiseringen av de grekiska befolkningen inom det grekiska området och även till skapandet av en migrationsström mot Mindre Asiens kuster.

Enligt informationen som gavs till oss av historikerna från 500-talet. BC, Herodotus och Thukydides, den första rörelsen gjordes av thessalerna, som kom från Thesprotia till området som sedan dess har burit deras namn.
Således flyttade de äldsta invånarna i området, boeotianerna, söderut till området kring Thebe. Den andra migrationsströmmen på grund av Dorians härkomst hade en större inverkan och bredare befolkningsombildningar.

Deras penetrering i den grekiska kroppen skedde enligt den rådande versionen från nordvästra Grekland i början av 1000-talet. t.ex. gradvis och i vågor. Deras första anläggningar var i området Pindos, Fthiotida och området söder om Olympus och Ossa.

Från Pindos flyttade grupper av dorianer till Dorida – ett område som har sitt namn till dem – och flyttade sedan till områden på Peloponnesos. En av de starkaste grupperna bosatte sig i Laconia.

Dorianernas intåg i Peloponnesos hade karaktären av en militär operation som syftade till att underkuva den akaiska-mykenska befolkningen. Ockupationen av större delen av Peloponnesos och deras dominans över de akaiska befolkningarna, tolkade Dorianerna senare med myten om Heraklidernas återkomst, d.v.s. Herkules ättlingar som återvände till sin gamla vagga.

En nyare, vetenskapligt dokumenterad uppfattning accepterar inte teorin om doriernas härkomst, d.v.s. deras inträde i den grekiska kroppen från nordvästra Grekland. Tvärtom hävdar han att dorianerna var en grekisk herderas som levde i bergsområden i Grekland och att efter upplösningen av den mykenska världen fann möjligheten att stiga ner i låglandsområden och ockupera dem.

Dorianernas dominans hade som en direkt konsekvens skapandet av ett demografiskt problem, som släpptes lös genom kedjerörelser av grekiska befolkningar.

Ekonomisk, social och politisk organisation.

Vid denna tid var den huvudsakliga källan till ekonomisk utveckling mark, produktionen baserades på en form av sluten jordbruksekonomi. Det vill säga medlemmarna i varje familj. tillsammans med andra människor som var ekonomiskt beroende av familjen bildade de ett Hushåll och utförde alla produktiva uppgifter. Det fanns inget utrymme för arbetsspecialisering i stor skala och i förlängningen fanns det ingen industriell utveckling.

Alla producerade varor, främst jordbruk och boskap, konsumerades inom ramen för huset (Oikos). Många gånger var det brist på varor, som fylldes på på andra sätt som begränsad byteshandel mellan hus, gåvobyte, krig och piratkopiering.

Ett referensmått för utvärdering av utbytta varor var ox- eller djurskinn, metaller och till och med slavar. Vid denna tidpunkt bedrevs utrikeshandeln, främst för leverans av metaller och slavar, av fenicierna.

Samhället

I dessa tidiga samhällen verkar huset (Oikos) ha fungerat som en enhet av social struktur. I och med slutet av de grekiska könens migrationer och förvärvet av permanenta etableringar blev kammarens medlemmar, som var förbundna genom släktskapsband, ägare till marken och förvärvade ekonomisk makt. De var adelsmännen, som vi känner från Homeros berättelser.

Inom ramen för palatset levde dock många människor som inte hade direkta släktband med adelsmännen. De bildade en stor social grupp känd som mängden.

Oberoende av palatset men ekonomiskt beroende av ett större område, var de vars arbete krävde viss specialisering, såsom snickaren, keramikern, kopparslagaren etc.

De kallades skapare och de arbetade för att möta behoven hos en gemenskap som inkluderade palatsen i en region.
Slutligen var slavar en tillgång för huset. De flesta hade förvärvats från krig eller piratkopiering.

Den politiska organisationen

De första grekiska samhällena var organiserade efter raskriterier, det vill säga de bildade stamstater. Varje stam, som var strukturerad i klaner, klaner och släkten baserade på släktskapsband, kunde bilda en stat. En stamstat kan också uppstå från splittringen av ett kön eller till och med från föreningen av flera stammar av samma kön.

Behovet av att hantera problemen inom stamstaterna kommer dock gradvis att leda till deras politiska organisation. Sålunda utvecklades de nomadiska stamhövdingarna till ärftliga kungar efter att klanerna förvärvat permanenta bosättningar.

Kungen av de homeriska samhällena, d.v.s. de som uppstod efter de grekiska könens migration, var arméns ledare i tider av krig och härskare med religiös och rättslig auktoritet i tider av fred.

Bredvid kungen fanns ett råd som bestod av ledarna för de mäktiga familjerna, som också kallades kungar. Detta adelsråd (de äldstes råd) begränsade gradvis den kungliga makten. När kungen fattade ett viktigt beslut, kallade han folkmassan, särskilt krigarna, till ett möte för att fråga deras åsikt (Ecclesia of demos)

Det är karakteristiskt att i sammanhanget av de homeriska samhällena, alla de institutioner som ledde från mitten av 800-talet. t.ex. i de grekiska samhällenas politiska konstitution. Här möter vi det första stadiet av politisk organisation, som senare kommer att utvecklas inom ramen för de grekiska stadsstaterna.

Kultur

Efter de mykenska palatsens fall glömdes den svåra linjära B-skriften, som få skriftlärda kunde använda, bort. Under ungefär tre århundraden använde inte grekerna skrift. Men i slutet av 900-talet. t.ex. eller i början av 800-talet f.Kr. t.ex. skrift återkommer i det grekiska området.

Skriftsymbolerna återger inte längre stavelser utan vokaler. Den grekiska alfabetiska skriften uppstod genom assimilering från det feniciska alfabetet. Grekerna anpassade symbolerna till det grekiska språkets fonetiska värden och de lade till de vokaler som saknades i det feniciska alfabetet.

Således blev de skaparna av det första riktiga alfabetet.
Under den homeriska eran skapades de första helgedomarna, som gradvis fick en pan-hellenisk karaktär. Tillsammans med de lokala kulterna konsoliderades de religiösa begreppen som utgjorde de tolv olympiska gudarna.

Periodens kulturella landvinningar inkluderar den muntliga bildningen av den första grekiska poesin, episk poesi och konstverk, främst keramik och små artefakter. Från den mykenska eran ska sånger med heroiskt innehåll ha skapats i det grekiska området. Dessa sånger verkar ha utgjort bakgrunden, som senare grekerna i Mindre Asiens kolonier använde för att komponera de homeriska epos kring två olika teman.

Innehållet i sångerna var känt för poeterna från den homeriska tiden, rapsodisterna, som sjöng den och tillförde ofta nya inslag för att underhålla folket på högtider eller adelsmännen i deras palats.
Traditionen vill att författaren till de två eposen ska vara Homeros, som med stor sannolikhet komponerade Iliaden i dess primära form kring mitten av 800-talet f.Kr. Kompositionen av Odyssey är placerad i slutet av 800-talet. t.ex. eller i början av 700-talet

Konsten från homerisk tid kallades konventionellt geometrisk av forskare. Samma namn används många gånger för att karakterisera själva eran, på grund av de geometriska mönster som dominerade utsmyckningen av vaserna.

Den grekiska världen från 1100 till 800 f.Kr.

Från 1100 f.Kr. fram till ca 950 f.Kr. är Grekland i kris. Befolkningen minskar drastiskt. Ekonomin återgår till primitiva former, begränsas till jordbruk och djurhållning och får en rent inhemsk form. Centralmyndigheten försvagas, nästan försvinner. Organisationen bygger mer på familjen, byn, gruppen.

Denna verkligt svåra period, under vilken den grekiska världen, försvagats, levde inbäddad i sig själv, var mycket kort. Från mitten av 900-talet observeras en teknologisk, demografisk och andlig renässans.

Med de grekiska könens rörelser noterade under 1100-talet f.Kr. och deras etablering i de olika regionerna i Grekland stabiliseras deras fördelning i det territoriella området och deras permanenta egenskaper formas. Den geografiska faktorn spelade en primär roll i dessa rörelser.

I allmänhet observeras en rörelse från norr till söder. Dorianerna, den sista grekiska rasen som flyttade en masse, från Pindos där de bodde, flyttade söderut och bosatte sig på Peloponnesos och en del av Sterea. De befordrades sedan till några av Kykladerna, Milos, Thira och senare Kreta.

Thessalerna, som också bodde i området Pindos, bosatte sig i dagens Thessalien och tvingade dess gamla invånare, boeotianer och eolianer, de förra att flytta till dagens Boeotien och de senare att migrera till Lesbos, Tenedos och norrut. av Mindre Asien.

Slutligen flyr jonierna på Peloponnesos norra kuster till Attika, Evia och Kykladerna. De nya samhällena är stammar. Och staten som skapats av sammanslagningen av många samhällen är stam. Dess ledare är kungen, som väljs av krigsförsamlingen.

Senare ändrades ämbetet till ärftligt. Kungens huvudansvar är huvudstrategin, det är därför den mest kapabla krigaren väljs till kungens ämbete.

Den anomala situation som rådde i Grekland efter de grekiska könens migrationer på 1100-talet f.Kr., den allmänna trångheten i rymden och den ekonomiska vissnandet och osäkerheten tvingade kompakta grupper av greker att migrera till de Egeiska öarna och Mindre Asiens västkuster.

Rörelsen genomfördes av stamgrupper och på 900-talet tog denna migration formen av en utbredd kolonisering. Denna rörelse blev känd som den första grekiska kolonisationen.

Eolerna, pressade av thessalerna, slog sig först ner på Lesvos och Tenedos och etablerade sedan kolonier på den norra delen av Mindre Asiens kust, i ett område som sträcker sig från Troas i norr till Smyrnabukten. Det är regionen Aeolis. extern länk

Jonerna, med start från Attika, Evia och nordöstra Peloponnesos, bosatte sig på Chios, Samos och den centrala delen av Mindre Asiens kuster. Det är regionen som kallades Ionia. extern länk

Dorianerna bosätter sig på Rhodos, Kos och den södra delen av Mindre Asiens kust, där de etablerar den doriska hexapolisen. extern länk

De första grekiska nybyggarna var till en början engagerade i jordbruk. De ägnade sig dock snabbt åt handel och snabbt utvecklades de grekiska städerna i Mindre Asien till starka kommersiella centra. Ekonomisk utveckling följs av kulturell blomstring.

Grekerna från 900-, 900- och 800-talen f.Kr., den så kallade ”geometriska eran”, var mycket intresserade av sitt förflutna och engagerade i sökandet efter sina rötter. De homeriska eposerna är ett typiskt exempel.

Dessa dikter, som bildades vid sekelskiftet 900- till 700-talet och bygger på en muntlig tradition, syftar till att återuppleva det förflutna, tiden för det trojanska kriget, kungars och hjältarnas tid.

Tvärtom är sprickan på det politiska fältet uppenbar. Homeriskt kungadöme har ingenting att göra med det mykenska palatsens byråkratiska system. Men terminologin har också förändrats eftersom härskaren i Homeros kallas ”kung” och inte anax, som på Pylos-tavlorna.

I de homeriska epos är den politiska instabiliteten konstant. Kungarna är många och absolut oberoende. Alla försöker behålla sin position inom ett mycket konkurrenskraftigt system och måste hela tiden bevisa sina förmågor med bedrifter, rovdjur som ger stort byte, med fester och spel som är särskilt storslagna.

Samhället, vars hierarki vilar på fördelningen av byte, domineras av ojämlikhet, och härskarens bibehållande av makten är aldrig säkerställd. Alla dessa element motsvarar mer de ständiga omvälvningarna som följde på den mykenska maktens fall och passar ett agro-vävt samhälle som lever på sina produkter och på rovdjursangrepp. Därför beskriver Iliaden och Odysséen en era senare än den mykenska, ungefär från 1000-talet till 700-talet f.Kr.

De grekiska kolonierna

Grekernas utomeuropeiska kolonier spred grekisk kultur över hela Medelhavet och Svarta havet. Latinerna som kom i kontakt med grekernas kultur, som de kallade grekerna på grund av en koloni boeotianer från staden Graia i Boeotien, skapade den romerska kulturens legering som senare skulle ligga till grund för den europeiska kulturen.

Men grekerna berikade också sin kultur med inslag från främmande folk, som egyptierna, babylonierna och till och med indianerna. Rötterna till den grekiska civilisationens efterföljande start måste sökas i den koloniala spridningen.

De flesta av den grekiska världens städer ägnade sig åt koloniala företag, till en början som en ventil för att lindra sociala problem, såsom överbefolkning, samtidigt som den ekonomiska dimensionen av liknande satsningar på vägen också uppfattades.

Med rudimentära medel och i princip efter kustlinjerna bosatte sig kolonisterna i kust- och flodområden, etablerade relationer med nya, ofta okända folk, och skapade för första gången ett enda handelsnätverk i Medelhavet som transporterade bortom ekonomiska varor och kulturprodukter. Amfiteatern, gymnastiksalen, marknaden antogs av alla de kulturer som grekerna assimilerade sig med.

Etablering av grekiska stadsstater

I Jonien, där kungadömet också var det tidiga styret, stannade flyktingarna kvar på kusten och organiserade sig snabbt i städer, förmodligen för att försvara sig bättre från den närliggande befolkningen i Främre Östern, även om det måste ha förekommit ett betydande kulturellt utbyte mellan de två folken . De muromgärdade städerna, som tjänade som fokus för den omgivande befolkningen, började utvecklas till stadsstater (polisen).

Den försvarbara staden, med dess citadell, centrala helgedom, härd och helig eld och marknadsplats (agora), blev regeringscentrum för stad och land. Ens stad, inte ens by eller ras, bestämde ens politiska identitet. En liknande process inträffade i själva Grekland, även om bylivet fortsatte i vissa områden, såsom Arcadia i centrala Peloponnesos; i andra områden assimilerade exceptionella eller lyckliga städer ett relativt stort omgivande område. Sålunda absorberade Aten och Sparta Attika respektive Lakonien.

Grekerna på båda sidor av Egeiska havet besökte tidigt vanliga helgedomar. Apollo dyrkades i Delfi, Zeus i Olympia, Apollo och Artemis i Delos. Grekerna firade högtider vid dessa helgedomar med dans, sång och friidrott. Dessa möten förstärkte deras gemensamma identitet och fick dem att formulera några grundläggande regler för mellanstatliga beteenden angående krigföring, religiös vapenvila och häroldernas eller budbärarnas helighet.

Delphi blev centrum för en liga som till en början endast omfattade de omgivande folken men så småningom kom att omfatta både Aten och Sparta. Oraklet i Delfi rådfrågades mycket under antiken. Under den arkaiska perioden var den mycket inflytelserik, fixade platsen för potentiella kolonier och hjälpte till att formulera viktiga policyer för såväl städer som individer.

Klassisk period av Grekland

Ca 650 f.Kr. var det många omsättningar i ledarskapet i stadsstaterna, eftersom många adelsfamiljer störtades och ersattes av tyranner, eller enmanshärskare som titeln antyder. Tyrannsystemet, som ofta var populärt, varade fram till omkring 500 f.Kr.

Under 550 f.Kr. förbättrades förbindelserna med de andra länderna ännu mer. Men det fanns också det nya hotet från Persien, som expanderade västerut, vilket tvingade Grekerna i Mindre Asien att emigrera. Många flyttade till kolonierna i södra Italien och till det grekiska fastlandet. Aten började bli en mäktig stad. Under Pisistratos, som ansågs vara en tyrann, blev Aten ett viktigt politiskt och finansiellt centrum. Fram till nu hade städer som Korinth, Megara och Aegina varit betydande kommersiella centra, men Aten tog nu makten.

På 400-talet f.Kr. Aten dominerade både politiskt och kulturellt större delen av Grekland. Under denna period skapades det som kallas ”Perikles guldålder”. Vetenskaperna, teatern, skulpturen och arkitekturen, och särskilt filosofi, gör enorma framsteg. Under guldåldern byggdes Parthenon och andra mästerverk inom skulptur och arkitektur. Grekisk filosofi nådde sin höjdpunkt med filosofer som Platon, Aristoteles, Anaxagoras, Zeno, etc. Stora dramatiker som Euripides, Sofokles, Aristofanes skapar odödliga verk, medan stora skulptörer och arkitekter som Pheidias, Iktinos, Praxitelis skapar monument och statyer som ska skapa odödliga verk. för alltid förbli som den klassiska grekiska civilisationens mästerverk.

På Peloponnesos fullbordade Sparta sin organisation och slöt pakter med andra stadsstater på halvön. Argos förblev självständig, men drabbades av inre bakslag under sin kung Kleomenes, som hade försökt sträcka den doriska regeringstiden till Mellersta Grekland. I väster var andra viktiga centra Syrakusa, Akragas (Agrigentum), Selinous och Taras (Tarent). Från södra Sicilien hade de hotet från Kartago och från norr etruskerna.

Religionen blomstrade överallt, med oraklet i Delfi och dess många besökare och de eleusinska mysterierna i Aten. De första filosoferna började samla kunskap. Från Miletos verkade Thales och Anaximander, och detta påverkade bland annat Herakleitos i Efessus och Pythagoras och Xenofanes i södra Italien. Pisistratos och hans söner samlade vetenskapsmän och konstnärer vid deras hov och de första dramerna spelades i Aten.

Detta var en tid då grekerna kom närmare varandra, och vad man skulle kalla en nationalistisk känsla. Även om stadsstaterna fortfarande var mycket autonoma, insåg människor att de delade samma kultur, historia, språk, religion och även lekar.

I början av 500-talet f.Kr. hade städerna i den joniska delen förstörts av perserna, och Grekland fick kämpa mot den österländska fienden. Aten förenade grekerna mot perserna och lyckades befria städerna vid Mindre Asiens kust och kontrollerade därmed Egeiska havet. Känslorna mot orienten var fientliga, och de olika kulturerna ställdes mot varandra: demokrati mot despotism, frihet mot slaveri, enkelhet mot överväldigande lyx. Pindarus med sin religiösa poesi och Aischylos med sin allvarliga stränghet var de litterära jättarna.

Den klassiska perioden 450-300 f.Kr. var den viktigaste tiden i Greklands historia, då Aten blev den mäktigaste stadsstaten. Tack vare sin flotta hade grekerna besegrat perserna, och Aten hade nu ett enormt imperium. Det blev Greklands kulturella och finansiella centrum och lockade köpmän, vetenskapsmän, filosofer och konstfolk. Sofokles Greklands historia, täcker den grekiska civilisationen och kulturen från dess framträdande till idag skrev dramer om gudarnas makt och de religiösa känslorna som skildrades i konsten. Parthenon på Akropolis byggdes av Ictinus och Callicrates, kronan på de grekiska templen

Persiska krig

Ett hot mot den grekiska friheten uppstod under sista hälften av 600-talet när Kyros den store, kung av Persien, besegrade Krösos 546 f.Kr. och erövrade hans kungarike Lydien, i Anatolien. Underkastandet av Jonien, som redan påbörjats av Croesus, gick in i sin slutfas. Jonierna, som blev biflod till Kyros och hans efterträdare, Kambyses II och Dareios I, gjorde uppror 499 f.Kr. De beviljades symboliskt stöd, som snabbt drogs tillbaka, av Aten och Eretria, men kämpade ändå i sex år tills perserna plundrade Miletos och fick kommandot över havet.

Darius, som påstod atenskt deltagande i revolten, skickade en armé över Egeiska havet för att erövra Aten. Efter att Aten vunnit en fantastisk seger i slaget vid Marathon 490, förbereddes en ny expedition, i större skala, av Darius son, Xerxes I. Även den besegrades i det stora persiska kriget 480-479 f.Kr.

Även om ett litet gäng spartaner under ledning av kung Leonidas förstördes vid det smala passet Thermopylae, ledde ett sjöslag som utkämpades samtidigt utanför Artemesium, Euboeas norra spets, i att en avsevärd del av Xerxes flotta förstördes. Grekerna drog sig tillbaka till Korintnäset medan perserna plundrade Aten. Senare samma år tillintetgjorde grekerna Xerxes flotta vid Salamis; år 479 f.Kr. förstörde de hans landarmé vid Plataea, i Boeotia. Slaget vid Mycale, på Anatoliens södra kust, öppnade Jonien för grekerna. Aten fortsatte Joniska kriget, befriade grekerna och organiserade 478 f.Kr. Delian League. Grekerna mindes alltid Xerxes nederlag som deras bästa prestation.

Makedonska perioden

Atens nedgång och förlust av suveränitet äger rum i slutet av det peloponnesiska kriget 404 f.Kr. Det 4:e århundradet f.Kr. såg makedoniernas utveckling som en ny kraft i den grekiska världen. Filip II, Makedoniens kung och hans son Alexander spelade en ledande roll.

Makedonien expanderade till grekiskt territorium och i Aten hade makedonierna en stor fiende, talaren Demosthenes. Så småningom erkände de grekiska stadsstaterna Filip II som befälhavare. Han började förbereda sig för krig mot Persien, men mördades innan han började.

År 388 f.Kr. Artonårige Alexander ledde sitt makedonska kavalleri till seger i slaget vid Chaeronia. 300-talet skulle bli makedonernas tid, eftersom staten i norr växte sig starkare under sin kung Filip II, som blev härskare 359 f.Kr. Philip hade visionen att ena Grekland eftersom han såg landets potential om det förenades. Det var hans son, Alexander, som gjorde den grekiska kulturen och civilisationen till härskare över den då kända världen.

Under kampanjen för befrielsen av de grekiska staterna i Mindre Asien från perserna var det oroligheter mellan greker och makedonier i Thebe.
Alexander erövrade Thebe och, som en varning till andra greker, förstörde staden och lämnade bara templen kvar. Så småningom gick grekerna och makedonierna samman och, ledda av Alexander, erövrade Persien, Egypten och områden upp till Indusfloden. Detta enorma imperium förändrade radikalt den politiska och kulturella situationen i den då kända världen.
Den hellenistiska tiden

Efter Alexanders tidiga död vid trettiotre års ålder delades hans stora imperium upp mellan hans generaler och även om den politiska enhet som skapades inte fortsatte, var hans arv en enda ekonomisk och kulturell värld som sträckte sig från Gibraltarsundet till Indusfloden i Indien.

Denna period kallades den hellenistiska tidsåldern (3:a 1:a århundradet f.Kr.) de grekiska stadsstaterna hade förlorat sin ställning i makt och prestige, även om de förblir självstyrande och oberoende av varandra. Under den hellenistiska tidsåldern blomstrade vetenskaperna och konsterna.

146 f.Kr. erövrades Grekland av romarna och landet absorberades av deras expanderande imperium. Roms ockupation av grekiskt territorium var inte helt negativt, de romerska kejsarnas beundran av den grekiska kulturen var stor och det fanns respekt och beundran för de grekiska städerna, särskilt Aten.

Rom var i allmänhet kulturellt påverkat av grekerna till den grad att vi idag kan tala över hela världen om den grekisk-romerska civilisationen som skapades under denna period.

Aposteln Paulus under det första århundradet f.Kr. spelade en avgörande roll i spridningen av kristendomen i hela Grekland. På 300-talet e.Kr. Konstantin den store bestämde sig för att flytta huvudstaden i det romerska imperiet från Rom till Konstantinopel. Denna förskjutning av tyngdpunkten till den östra delen av imperiet förebådade början av den bysantinska perioden i Grekland.

Romerska perioden

Efter nederlaget för det sista hellenistiska riket, det Ptolemaios, störtades Grekland av romarna. Grekerna ställde sig under de tre stora inbördeskrigen i Rom (48, 42 och 31 f.Kr.) på den besegrade fraktionen (Respektive Pompey, Brutus, M. Antonios), delvis av nödvändighet, men i viss mån och för att förlorarna predikade (åtminstone i ord) att de kämpade för världens frihet. Segrarna (Caesar, Octavianus) straffade dock inte de grekiska städerna, som hade hamnat i ett bedrövligt tillstånd på grund av krigen, utan behandlade dem istället.

Aten behölls särskilt i århundraden tills Konstantin och hans första efterträdare, den antika regimen och Augustus efterföljare, kallade Aten ”stad fri och allierad” som åtnjuter alla relevanta rättigheter. Tiberius förenade till och med provinserna Achaia och Makedonien med den kejserliga provinsen Moisia, så att även de kunde få bekvämligheten av kejsarprovinserna. Denna bestämmelse bibehölls fram till Claudius år, då den avskaffades år 44 e.Kr. Dokumentation romersk tid

Bysantinsk period 300 AD -1453 AD

Ett universitet etableras i Konstantinopel och det tredje ekumeniska rådet i Efesos och det fjärde ekumeniska rådet i Chalcedon äger rum. Det blir den första schismen i östra och västerländska kyrkan. Under Justinianus regering manifesteras ”Nikas attityd” och Hagia Sofia invigs. Det ekumeniska rådet äger rum i Istanbul. Perserna ockuperar Jerusalem och tar det heliga korset. Heraklios besegrar dem och tar tillbaka det. Ekumeniska rådet äger rum i Konstantinopel. Islams spridning Den första fasen av ikonoklasmen börjar och Leo III utfärdar ett dekret mot ikonerna. Med det sjunde ekumeniska rådet avslutas denna fas med ett dekret till förmån för bilderna. Den andra fasen börjar efter Istanbulmötet 815. Ett nytt möte år 843 avslutar ikonoklasmen och återställer bilderna. Det bysantinska riket drabbade under ett antal år samman med bulgarerna, som besegrades av Basil II.

Det finns en schism mellan östra och västra kyrkan. Bysans förlorar Italien. Det första korståget börjar och Jerusalem erövras. Normanderna attackerar och plundrar Grekland. Det är det andra korståget som misslyckades. Under det tredje korståget ockuperade Richard I av England Cypern. Alexios III hetsar till det andra korståget. Latinerna ockuperar Konstantinopel och det latinska riket grundas.

Mongolerna erövrar Asien Palaeologdynastin dominerar och tar hand om hellenismens återupplivande. Under denna period har vi uppror i Centralasien och gradvis dominans av nya erövrare i delar av Grekland. Bysans skakas av de ”hesykastiska tvisterna” och revolutionen av ”zeloterna” äger rum. Turkarna började ockupera delar av det bysantinska riket.

Typografi och geografiska upptäckter. Bysans återerövrade Thessaloniki, samtidigt som det skedde en nedgång i den osmanska staten. Sedan belägrade turkarna Istanbul utan framgång. De ockuperar dock Thessaloniki och Ioannina. Den 29 maj 1453 ockuperade de staden och störtade det bysantinska riket. Sedan ockuperar de Peloponnesos, Lesvos och Samos. Fred undertecknas mellan venetianer och turkar. Cypern är ockuperat av venetianerna och Nafpaktos erövras av turkarna.

Det grekiska frihetskriget 1821

Grekerna vaknade andligt och började organisera sig, samtidigt som de revolutionära rörelserna mångdubblades. Det rysk-turkiska kriget bryter ut och grekerna gör uppror. Küçük-Kainartz συν-fördraget undertecknas mellan Ryssland och Turkiet. Den joniska staten grundas.

Revolutionära flygblad och Rigas Feraios ”Charta” cirkulerar. Industrimaktens födelse Lokala uppror finns i överflöd i Grekland, eftersom revolutionära flygblad cirkulerar överallt. Hellenismen förbereder sig för revolutionens stora ögonblick.

The Friendly Society grundas i Odessa, medan engelsmännen ockuperar de joniska öarna. Den 25 mars 1821 bröt den grekiska revolutionen ut på Peloponnesos. Nästan ett år senare röstas Epidaurus konstitution.

1825-1850 e.Kr

Revolutionen spred sig över hela Grekland, medan turkarna fick stöd av egyptierna. Den turkiska flottan är besegrad i sjöslaget vid Navarino. Den tredje nationalförsamlingen väljer I. Kapodistrias till guvernör. Londonfördraget utser Otto till kung, medan Konstantinopelfördraget definierar landets nya gränser. Det första universitetet grundas, medan en revolution bryter ut på Kreta. Det politiska livet är intensivt och en ny konservativ konstitution håller på att antas.

Ekonomisk utveckling

Grekland går in i en fas av ekonomisk utveckling. Otto avsätts av tronen och en ny kung utses, den danske prinsen George A. En ny grundlag antas som slår fast den regerande demokratin som stat. Denna period kan karakteriseras som en period av politisk instabilitet.
Storbritannien förvärvar administrationen av Cypern. Turkiet avstår till Grekland Thessalien och regionen Arta. Under denna period börjar öppnandet av Korintnäset. Många offentliga arbeten utförs och försvarsmakten omorganiseras. 1896 återupplivas de olympiska spelen. Kreta får slutligen en autonom status.

Grekland i första världskriget och Balkankrigen 1900-1925 e.Kr

Europa i krig. Under denna period har vi förändringar av regeringar, med den slutliga dominansen av El. Venizelou. De två Balkankrigen och första världskriget äger rum. Större Grekland av de två kontinenterna och de fem haven skapas. Men grekerna är besegrade och vi har katastrofen i Mindre Asien. 1924 har vi den första grekiska republiken.

Grekland i andra världskriget och det kalla kriget 1940 -1950

Krisen och den ekonomiska återhämtningen. Denna period kännetecknas av politisk instabilitet. Dominerande händelser är andra världskriget, inbördeskriget och i slutet av perioden integrationen av Dodekaneserna i Grekland. Det kalla kriget, Vid denna tidpunkt undertecknades Zürichavtalet, med vilket Cypern blev en självständig demokrati inom ramen för det brittiska samväldet. Politisk oro utbryter i Grekland i och med översternas statskupp 1967-1974.

Läs mer om den moderna grekiska staten