in2greece Grekland

Greklands historia

Greklands förflutna är sannerligen makalöst. Det har influerat och undervisat den moderna världen vad den är idag eftersom dess språk lever kvar i vetenskapen (pi, omega, sigma), uttryck ("Det är hans Akilles häl") och vardagsord (historia, vin...).
Sedan har vi förstås kulturarvet av konst, litteratur, politik och ideal.
Vi har mycket att tacka de gamla grekerna för, och ett bra sätt att hedra dem är att minnas dem. De många historierna och personlig-heterna är dessutom underhållande, så ta dig tid och titta i sektionerna Vem är vem i antiken ( Antik historia, Den Hellenistiska Perioden ) och Vem är vem i mytologin.
Om du inte kan hitta ett visst namn, var snäll och låt oss få veta det så skall vi försöka lägga till det till listorna.

Den romerska perioden

Grekland var en romerk provins på alla sätt från 146fKr till 86 eKr. Grekerna ville dock ha sin självständighet och när den pontiske kung Mithridates VI började invadera romerka territorier stöddes han av många grekiska stater. Detta kom att bli ett ödersdiget beslut då den romerska armen svarade med att jaga ut Mithridates ur Grekland och brandskatta Athen, Korinth och en stor del av centrala Grekland. Från och med nu hade Grekland förlorat sin handelsmakt och i princip var det bara den filosofiska och kulturella influensen som kvarstod.
Augustus separerade Makedonien från Grekland ca. 22fKr, men annars lämnades Grekland i sin egen misär fram till ca. 250 år senare, då Hadrianus var kejsare. Herodes Atticus förskönade då Athen och många andra grekiska städer men då goterna invaderade år 267 ockuperades Athen och Korinth och Sparta förstördes.
Det romerska riket indelades i två delar, öst och väst efersom det hade två kejsare efter år 385. Den östra delen utvecklades till vad vid känner till som Bysantium.

Den bysantinska perioden

År 313 eKr hade den romerska kejsaren Konstantin en vision: han såg ett kors i himmelsen, och detta fick honom att konvertera till kristendomen, vilket i sin tur ledde till att de romerka förföljelserna av de krisnta slutade. Efter kejsarens död blev kristendomen den officiella religionen.
Konstantin beslutade sig för att grunda ett nytt Rom, och år 324 flyttade han huvudstaden till den grekiska staden Byzantium i öst vid Bosporen. Han döpte staden Konstantinopolis efter sig själv. Detta var dock fortfarande romarriket, och dess indånare kallade sig romare eller romei på grekiska.

Det bysantinska, eller östromerska, riket sträckte sig över dagens Balkan, västra Turkiet, Syrien, Jordanien, Israel, Libanon, Cypern, Egypten och östra Libien. De flesta invånarna talade grekiska, men andra språk som latin, armeniska och koptiska talades också.
Det fanns nära förhållande mellan kejsaren och kyrkan, och det var under den bysantinska perioden som många regler sattes för den ortosoxa kyrkan. Mestadelen av jordegendomar-na tillhörde kejsaren och kyrkan, och rikets främsta ekonomiska faktor var jordbruket men också handeln.
På 400- och 500-talet måste de bysantinska armeerna strida både mot invaderande hunner och goter, men lyckades säkra riket.
Bland de mest berömda bysantinska regenterna var Justinianus I och hans hustru Theodora. De ville återupprätta det romerka riket i alla aspekter, inklusiva de geografiska gränserna och de intellektuella nivåerna. I 31 år, med början år 534, tog Justinianus tillbaka Nord-afrika, Italien, Sicilien, Sardinien och delar av Spanien. Detta ansträngde naturligtvis riket, tillsammans med alla byggnadsarbeten som pågick som Hagia Sofia. Folket plågades av fattigdom och pest.

Bysantium drabbades av invasioner från de germanska lombarderna och de turkiska avarerna, och på 600-talet hade enorma landområden förlorats till turkarna och slaverna.
Kejsar Mauritius mördades år 602 efter 20 prs regerande, och detta ledde till både inbördeskrig och krig med yttre faktorer. År 610 kom Herakilos till makten, och han lyckade besegra Perserna år 628 efter år av krig. Trots att detta var en viktig seger att återbörda Syrien, Palestina och Egypten till det bysantinska riket, hade Bysans försvagats avsevärt. Riket led av interna konflikter mellan olika kristna grupper, och med den försvagade ekonomin kom Bysans att lida många bakslag från de invaderande araberna.
Araberna var nu muslimer, och den nya religionen hade inspirerat dem att expandera, och de tog stora delar av det bysantinska riket, inklusive Palestina, Syrien, Egypten, Mesopotamien och stora områden i Mindre Asien.
Den bysantinska armen omorganiserades för att rikets ekonomiska göranden skulle kunna kontrolleras, och en general i varje distrikt översåg sitt område. Infrastrukturen började ge vika fort, och nästan överallt avtog handelsmarknaden. Utbildning och jordbruk avtog, och folket lämnade städerna.

Runt år 730 började den ikonoklastiska dispyten då Leo III förbjöd användandet av ikoner vid dyrkandet. Denna konflikt kom att vara i ett århundrade, och under denna tid sattes många regler för den ortodoxa kyrkan.
Det bysantinska riket kom att återfå styrka från 800-talet till 1000-talet, och områdena i Mindre Asien återtogs, liksom i Grekland och Makedonien.
Basilis I var den makedonska dynastins grundare, och denna kom att styra Bysans i 214 år. Dynastin förstärkte riket, och betonade klassiska grekiska aspekter i konst och litteratur. Tyvärr kom rikets land alltmer i adelsfamiljers och kyrkans händer.
Basilis II både expanderade riket och krossade ett bulgariskt uppror, men lyckades integöra något åt hur landet distribuerades. Bysans fortsatte sin ekonomiska tillväxt även efter att han hade dött, men den inre utvecklingen hindrades av de nya kejsarnas ignorans av de nya teknologierna och ekonomiska utveckklingar som hände runtom i riket, både i Europa och Turkiet, och den bysantinska armen försvagades.
Då turkarna segrade i slaget vid Manzikert kom det bysantinska riket att helt tappa fotfästet. Turkarna erövrade mer och mer av riket, och västvärlden tog avstånd från det hela på grund av den kristna schismen år 1054 som hade resulerat i at den västra kyrkan blev katolsk och den östra ortodox.
De fortsatta turkiska invasionerna tvingade kejsar Alexios I Comnemus att be påven om hjälp, och det första korståget mot turkarna startade år 1096. Detta verkade hjälpa till en början, men när vissa italienska handelsstäder fick speciella privilegier började de sakta kontrollera den bysantinska handeln.
Trots att riket kom att återhämta sig lite under dessa tider, kom fördelarna framförallt att gynna venetianarna och korsfararna.
Konstantinopel brandskattades av korsfararna år 1204 under det fjärde korståget. Ett latinskt rike i öst etablerades, men detta kom att falla då den bysantinske kejsaren Mikael VIII Palaeologos tog makten år 1261. Det Palaeologiska kungahuset kom att regera i nästan 200 år. men vid det laget var riket nästan helt bankrutt. De ottomanska turkarna invaderade delar av riket, och år 1453 erövrade de Konstantinopel, vilket kom att ända det vi kallar den bysantinska perioden.

Venetianskt och Ottomanskt Styre

Efter att Konstantinopel brandskattats år 1204, seglade venetianarna in i Grekland och erövrade hela det Egeiska och Joniska havet, och mycket av fastlandet. Ett hertigdöme grundades i det Egeiska havet med Naxos som dess centrum.
Detta var en varierad period, eftersom många öar led av ständiga piratattacker och höga skatter att betala venetianarna, medan andra blomstrade genom handel med dessa och deras allierade.
Spänningen mellan venetianerna och ottomanerna växte sig dock starkare att de ständiga korstågen hade ökat fiendskapen mellan de två makterna ytterligare. Greklands geografiska läge var attraktivt eftersom landet är en portal mellan öst och väst, och ottomanerna förberedde en invasion av Grekland.
Det Ottomanska rikets sultan Fatih Sultan Mehmet erövrade Konstantinopel år 1453 och några år senare hade Grekland hamnat under ottomanskt styre. Turkarna drev ut venetianarna, och undantaget det venetianska styret på Peloponnesos 1699-1718 styrdes Grekland av turkarna fram tills att frihetskriget bröt ut år 1821.
Det turkiska väldet var ett välde av fruktan och tyranni, men det fanns vissa aspekter i samhällslivet där grekerna lämnades ifred. Den ortodoxa kyrkan tilläts existera, och vissa framstående greker innehade viktiga ämbeten. Till denna dag är detta ett kontroversiellt ämne då kyrkan av tradition anses ha bevarat det grekiska språket och kulturen, medan andra menar att kyrkan utnyttjade det grekiska folket genom att dra nytta

Venetianskt och Ottomanskt Styre

Venetianskt och Ottomanskt Styre
av de speciella privilegier som ottomanerna tillät så länge folket hölls lugnt.


Frihetskriget
Utan tvekan hade grekerna velat ha sin frihet ända sedan början av det ottomanska styret, men på 1700-talet började iden om ett fritt Grekland bli en organiserad plan. Med rysk hjälp utbröt en revolt år 1770 men misslyckades.

Inspirerade av den franska revolutionen gav grekerna inte upp, och det hemliga sällskapet Filiki Eteria ("Vänlig Union") grundades år 1814. Vapen och pengar samlades, och hjälp skickades från greker i exil, liksom från andra länder på balkanhalvön och länderna i Medelhavet.
Revolutionen startade då Alexander Ypsilanti invaderade Jassi och förklarade Grekland fritt. På peloponnesos ledde Patras ärkebiskop Germanis ett uppror.
Grekerna må ha frått hjälp utifrån, men de måste strida på egen hand. Turkarna fick hjälp från Egypten och hela Peloponnesos erövrades av den egyptiska armen 1826.
Året efter att republiken proklamerades utnämndes Ioannis Antonios Kapodistrias till president. Samma år bestämde sig de europeiska länderna för att hjälpa Grekland och efter att förhandlingar med Turkiet misslyckats sände Ryssland, Storbritannien och Frankrike flottor till Grekland. Turkiet tvingades att stifta fred, och det så kallade londonprotokollet deklarerade Greklands självständighet år 1830.
Många delar av Grekland gavs snart tillbaka till det ottomanska riket dock, och flera områdern i Grekland blev inte fria förrän början av 1900-talet.

Moderna historia