Grekland Antik historia
En av de största civilisationerna i världen under 3000- och 2000-talet
f.Kr var den minoiska kulturen på Kreta Grekland. Den minoiska kulturen
delas in i tre tidsperioder: den gamla, mellersta och sena. Den gamla
pågick samtidigt som det gamla kungadömet i Egypten. Det fanns
färbindelser mellan de två kulturerna genom handel, och dessa influenser
kan ses i konsten både på Kreta och i Egypten.
Under den mellersta perioden, ca. 1900 fKr, byggdes de stora palatsen i
Knossos och Faestos. Det pågår debatter om dessa palats beboddes av
kungar eller präster, men det tycks som att palatsen hade religiös
anknytelse. Den stora gudinnan, kanske kallad Rea dyrkades, och hennes
präster och prästinnor hade den högsta positionen i samhället.
Under det andra årtusondet fKr inträffade en serie naturkatastrofer. Ca
1700 fKr förstördes de gamla palatsen i en stor jordbävning, och en
andra inträffade ca. 1450 fKr. Nästan alla byggnader från denna tid
förstördes och det var nu vulkanen på Thira (Santorini) hade sitt
utbrott, vilkade fick halva än att sjunka.
Knossospalatset förstördes och återuppbyggdes flera gånger, men den
slutgiltiga katastrof-en inträffade 1200 fKr då Reatemplet brann ner.
Ironiskt nog var det detta som brändes de lertavlor som tack vare
branden bevarats till dags datum. När arkeologen Nicholas Evans fann dem
i början på 1900-talet visste han inte att de faktiskt var skrivna på
grekiska.
Vid samma tid som den minoiska civilisationen pågick, speciellt under de
två senare perioderna, blomstrade den mykenska kulturen på det grekiska
fastlandet. Det var också på 1200- och 1100-talet som dorerna invaderade
Peloponnesos och tog över som ledande stam med Sparta och Korinth som
deras huvudstäder.
Tiden mellan den mykenska perioden och den klassiska eran kallas ibland
den grekiska medeltiden eller den mörka eran. Detta är delvis eftersom
vi inte vet mycket om denna tid. Generellt sett genomgick den antika
världen en period med små stater utan några större förbindelser. Den
doriska invasioner hade lämnat Mykene i ruiner, och det fanns begränsade
resurser att bygga någonting.
Grekland bestod av många små stadsstater med kungar som regenter. Folket enades
endast vissa dagar på året vid olika kultorter. Där dyrkade de gudarna och
organiserade olika atletiska tävlingar. Så kallade rapsoder, barder, reste runt
och reciterade episka poem, bland dessa är de mest kända Iliaden och Odysseen.
Från 800-650 fKr hade aristokratiska familjer makten och ett oligarkist system
var dominerande. På 700-talet förbättrades förbindelserna med andra länder, och
det var under denna rtid som skrivandet började, med Homeros Iliad och Odysse
som de tidigast kända verken. Andra viktiga upptäckter var kycklingen som
importerades från Persien och förbättrade grekernas matvanor och hälsa.
Ca. 650 fKr skiftades makten dramatiskt i många stadsstater eftersom många
adelsfamiljer störtades från makten som övertogs av tyranner, eller enmansledare
som titels betyder. Tyrannsystemet, som ofta var populärt, pågick till ca.
500fKr.
Den arkaiska perioden började ca. 550 fKr och under denna tid förbättrades
anknytningar-na till andra länder ännu mer. Men det fanns också ett nytt hot i
Persien, som expanderade mot väst, och tvingade de grekiska bosättarna i Mindre
Asien att emigrera. Mångla flyttade till kolonierna i södra Italien och till det
grekiska fastlandet. Athen började bli ett viktigt politiskt och ekonomiskt
centrum under Pisistratos, som ansågs vara en tyrann. Tills nu hade städer som
Korinth, Megara and Egina varit viktiga handelscentran, men Athen steg nu i
makt.
På Peloponnesos började Sparta fullkomliga sin organisation, och man ingick i
förbund med andra stadsstater på halvön. Argos förblev självständigt men led av
inre motgångar under kung Kleomenes, som hade försökt utöka den doriska regimen
till mellersta Grekland. I väst fanns andra viktiga centra som Syrakusa, Akragas
(Agrigentum), Selinous och Taras (Tarent). Från södra Sicilien hade de hotet
drån karthagerna och från norr tryckte etruskerna på.
Religionen blomstrade överallt, med oraklet i Delfi och dess många besökare och
de eleusinska mysterierna i Athen. De första filosoferna började samla kunskap.
Från Miletus arbetades Thales och Anaximander, och de influerade bland andra
Herakleitos i Efesos och Pythagoras och Xenofanes i södra Italien. Pisistratos
och hans söner samlade vetenskapsmän vid sitt hov, och de första dramerna
uppfördes i Athen
Detta var en tid då grekerna kom närmare varandra, och vad man idag skulla
kalla en nationalistisk känsla växte fram. Trots att stadsstaterna fortfarande
var mycket självständiga kom folk att inse att de delade samma kultur, historia,
språk och även spel.
I mitten av 500-talet hade städerna i den joniska delen förstörts av perserna,
och Grekland måste kämpa mot den österländska fienden. Athen enade grekerna mot
perserna, och lyckades befria städerna på Mindre Asiens kust, ock kontrollernade
därmed det Egeiska havet. Känslorna mot orienten var fientliga, och de olika
kulturerna sattes mot varandra: demokrati mot despotism, frihet mot slaveri,
enkelhet mot överväldigande lyx. Pindarus med sin religiösa poesi och Aiskylos
med sin seriösa stikthet var de litterära jättarna.
Den klassiska perioden 450-300 fKr var tiden då Athen blev den mäktiska
stadsstaten. Tack vare dess flotta hade grekerna besegrat perserna, och Athen
hade nu ett vida rike. Staden blev ett kulturellt och ekonomiskt centrum, och
hit kom handelsmän, vetenskaps-män, filosofer och andra konstnärer. Sofokles
skrev dramer om gudarnas makt och de religiösa känslorna abvbildades i konsten.
Parthenon på Akropolis byggdes av Iktinus och Kallikrates, de grekiska templens
krona.
År 431 började de peloponnesiska krigen. De gamla politiska och religiösa
idealen krossades och det nya idealet blev individen, personen, och inte det
allmänna längre. Det var en slags anaraki mot myndigheter och religiösa ledare.
Alkibiades var den förste att utöva detta och han erkände ingen som hans
överlägsne, varken privat eller officiellt. Vad vi vet var han den förste att
betala en konstnär för att dekorera hans hus. Nya gudar dyrkades, som Asklepios,
läkekonstens gud och uppenbarligen närmre människan än de olympiska gudarna.
Andra utländska gudar dyrkdes också, som Cybele från Mindre Asien.
Athen förlorade sitt rike och ekonomiska makt vid de peloponnesiska krigen, men
förblev ett kulturcentrum. 300-talet kom att bli makedonernas tid, eftersom
staten i norr växt sig stark under dess kung Filip II, som kom till makten
359fKr. Filip hade en vision att ena Grekland eftersom han såg landets potenial
om det enades. Makedonien hade expanderat in i det grekiska territoriet, och i
Athen hade makedonerna sin störste fiende i oratorn Demosthenes. Till slut kom
de grekiska stadsstaterna att erkänna Filip II som ledare. Han förberedde sedan
krig mot Persien, men mördades innan han kom igång.
Det var hans son, Alexander, som kom att göra den grekiska kulturen och
civilisationen ledare över den då kända världen. Efter en rad erövringar hade
Alexander den store expanderat Greklands gränser från Egypten till Indien.
Den hellenistiska tiden 200-27fKr följde efter Alexander den store. Många
främmande folk, så lång borta som i Indien, var nu del av den grekiska kulturen,
och den antika världen fick en internationell prägel. Individualismen var nu
starkare än någonsin och iden at ingenting var omöjligt skapades.