in2greece Grekland

Grekland Antik historia

En av de största civilisationerna i världen under 3000- och 2000-talet f.Kr var den minoiska kulturen på Kreta Grekland. Den minoiska kulturen delas in i tre tidsperioder: den gamla, mellersta och sena. Den gamla pågick samtidigt som det gamla kungadömet i Egypten. Det fanns färbindelser mellan de två kulturerna genom handel, och dessa influenser kan ses i konsten både på Kreta och i Egypten.

Under den mellersta perioden, ca. 1900 fKr, byggdes de stora palatsen i Knossos och Faestos. Det pågår debatter om dessa palats beboddes av kungar eller präster, men det tycks som att palatsen hade religiös anknytelse. Den stora gudinnan, kanske kallad Rea dyrkades, och hennes präster och prästinnor hade den högsta positionen i samhället.

Under det andra årtusondet fKr inträffade en serie naturkatastrofer. Ca 1700 fKr förstördes de gamla palatsen i en stor jordbävning, och en andra inträffade ca. 1450 fKr. Nästan alla byggnader från denna tid förstördes och det var nu vulkanen på Thira (Santorini) hade sitt utbrott, vilkade fick halva än att sjunka.

Knossospalatset förstördes och återuppbyggdes flera gånger, men den slutgiltiga katastrof-en inträffade 1200 fKr då Reatemplet brann ner. Ironiskt nog var det detta som brändes de lertavlor som tack vare branden bevarats till dags datum. När arkeologen Nicholas Evans fann dem i början på 1900-talet visste han inte att de faktiskt var skrivna på grekiska.
Vid samma tid som den minoiska civilisationen pågick, speciellt under de två senare perioderna, blomstrade den mykenska kulturen på det grekiska fastlandet. Det var också på 1200- och 1100-talet som dorerna invaderade Peloponnesos och tog över som ledande stam med Sparta och Korinth som deras huvudstäder.
Tiden mellan den mykenska perioden och den klassiska eran kallas ibland den grekiska medeltiden eller den mörka eran. Detta är delvis eftersom vi inte vet mycket om denna tid. Generellt sett genomgick den antika världen en period med små stater utan några större förbindelser. Den doriska invasioner hade lämnat Mykene i ruiner, och det fanns begränsade resurser att bygga någonting.

Grekland bestod av många små stadsstater med kungar som regenter. Folket enades endast vissa dagar på året vid olika kultorter. Där dyrkade de gudarna och organiserade olika atletiska tävlingar. Så kallade rapsoder, barder, reste runt och reciterade episka poem, bland dessa är de mest kända Iliaden och Odysseen.
Från 800-650 fKr hade aristokratiska familjer makten och ett oligarkist system var dominerande. På 700-talet förbättrades förbindelserna med andra länder, och det var under denna rtid som skrivandet började, med Homeros Iliad och Odysse som de tidigast kända verken. Andra viktiga upptäckter var kycklingen som importerades från Persien och förbättrade grekernas matvanor och hälsa.

Ca. 650 fKr skiftades makten dramatiskt i många stadsstater eftersom många adelsfamiljer störtades från makten som övertogs av tyranner, eller enmansledare som titels betyder. Tyrannsystemet, som ofta var populärt, pågick till ca. 500fKr.
Den arkaiska perioden började ca. 550 fKr och under denna tid förbättrades anknytningar-na till andra länder ännu mer. Men det fanns också ett nytt hot i Persien, som expanderade mot väst, och tvingade de grekiska bosättarna i Mindre Asien att emigrera. Mångla flyttade till kolonierna i södra Italien och till det grekiska fastlandet. Athen började bli ett viktigt politiskt och ekonomiskt centrum under Pisistratos, som ansågs vara en tyrann. Tills nu hade städer som Korinth, Megara and Egina varit viktiga handelscentran, men Athen steg nu i makt.
På Peloponnesos började Sparta fullkomliga sin organisation, och man ingick i förbund med andra stadsstater på halvön. Argos förblev självständigt men led av inre motgångar under kung Kleomenes, som hade försökt utöka den doriska regimen till mellersta Grekland. I väst fanns andra viktiga centra som Syrakusa, Akragas (Agrigentum), Selinous och Taras (Tarent). Från södra Sicilien hade de hotet drån karthagerna och från norr tryckte etruskerna på.

Religionen blomstrade överallt, med oraklet i Delfi och dess många besökare och de eleusinska mysterierna i Athen. De första filosoferna började samla kunskap. Från Miletus arbetades Thales och Anaximander, och de influerade bland andra Herakleitos i Efesos och Pythagoras och Xenofanes i södra Italien. Pisistratos och hans söner samlade vetenskapsmän vid sitt hov, och de första dramerna uppfördes i Athen

Detta var en tid då grekerna kom närmare varandra, och vad man idag skulla kalla en nationalistisk känsla växte fram. Trots att stadsstaterna fortfarande var mycket självständiga kom folk att inse att de delade samma kultur, historia, språk och även spel.
I mitten av 500-talet hade städerna i den joniska delen förstörts av perserna, och Grekland måste kämpa mot den österländska fienden. Athen enade grekerna mot perserna, och lyckades befria städerna på Mindre Asiens kust, ock kontrollernade därmed det Egeiska havet. Känslorna mot orienten var fientliga, och de olika kulturerna sattes mot varandra: demokrati mot despotism, frihet mot slaveri, enkelhet mot överväldigande lyx. Pindarus med sin religiösa poesi och Aiskylos med sin seriösa stikthet var de litterära jättarna.
Den klassiska perioden 450-300 fKr var tiden då Athen blev den mäktiska stadsstaten. Tack vare dess flotta hade grekerna besegrat perserna, och Athen hade nu ett vida rike. Staden blev ett kulturellt och ekonomiskt centrum, och hit kom handelsmän, vetenskaps-män, filosofer och andra konstnärer. Sofokles skrev dramer om gudarnas makt och de religiösa känslorna abvbildades i konsten. Parthenon på Akropolis byggdes av Iktinus och Kallikrates, de grekiska templens krona.
År 431 började de peloponnesiska krigen. De gamla politiska och religiösa idealen krossades och det nya idealet blev individen, personen, och inte det allmänna längre. Det var en slags anaraki mot myndigheter och religiösa ledare. Alkibiades var den förste att utöva detta och han erkände ingen som hans överlägsne, varken privat eller officiellt. Vad vi vet var han den förste att betala en konstnär för att dekorera hans hus. Nya gudar dyrkades, som Asklepios, läkekonstens gud och uppenbarligen närmre människan än de olympiska gudarna. Andra utländska gudar dyrkdes också, som Cybele från Mindre Asien.
Athen förlorade sitt rike och ekonomiska makt vid de peloponnesiska krigen, men förblev ett kulturcentrum. 300-talet kom att bli makedonernas tid, eftersom staten i norr växt sig stark under dess kung Filip II, som kom till makten 359fKr. Filip hade en vision att ena Grekland eftersom han såg landets potenial om det enades. Makedonien hade expanderat in i det grekiska territoriet, och i Athen hade makedonerna sin störste fiende i oratorn Demosthenes. Till slut kom de grekiska stadsstaterna att erkänna Filip II som ledare. Han förberedde sedan krig mot Persien, men mördades innan han kom igång.
Det var hans son, Alexander, som kom att göra den grekiska kulturen och civilisationen ledare över den då kända världen. Efter en rad erövringar hade Alexander den store expanderat Greklands gränser från Egypten till Indien.

Den hellenistiska tiden 200-27fKr följde efter Alexander den store. Många främmande folk, så lång borta som i Indien, var nu del av den grekiska kulturen, och den antika världen fick en internationell prägel. Individualismen var nu starkare än någonsin och iden at ingenting var omöjligt skapades.