historia, Bysantium, Grekland

Den bysantinska perioden

År 313 eKr hade den romerska kejsaren Konstantin en vision: han såg ett kors i himmelsen, och detta fick honom att konvertera till kristendomen, vilket i sin tur ledde till att de romerka förföljelserna av de krisnta slutade. Efter kejsarens död blev kristendomen den officiella religionen.

Konstantin beslutade sig för att grunda ett nytt Rom, och år 324 flyttade han huvudstaden till den grekiska staden Byzantium i öst vid Bosporen. Han döpte staden Konstantinopolis efter sig själv. Detta var dock fortfarande romarriket, och dess indånare kallade sig romare eller romei på grekiska.

Det bysantinska, eller östromerska, riket sträckte sig över dagens Balkan, västra Turkiet, Syrien, Jordanien, Israel, Libanon, Cypern, Egypten och östra Libien. De flesta invånarna talade grekiska, men andra språk som latin, armeniska och koptiska talades också.

Det fanns nära förhållande mellan kejsaren och kyrkan, och det var under den bysantinska perioden som många regler sattes för den ortosoxa kyrkan. Mestadelen av jordegendomar-na tillhörde kejsaren och kyrkan, och rikets främsta ekonomiska faktor var jordbruket men också handeln.

På 400- och 500-talet måste de bysantinska armeerna strida både mot invaderande hunner och goter, men lyckades säkra riket.

Bland de mest berömda bysantinska regenterna var Justinianus I och hans hustru Theodora. De ville återupprätta det romerka riket i alla aspekter, inklusiva de geografiska gränserna och de intellektuella nivåerna. I 31 år, med början år 534, tog Justinianus tillbaka Nord-afrika, Italien, Sicilien, Sardinien och delar av Spanien. Detta ansträngde naturligtvis riket, tillsammans med alla byggnadsarbeten som pågick som Hagia Sofia. Folket plågades av fattigdom och pest.

Bysantium drabbades av invasioner från de germanska lombarderna och de turkiska avarerna, och på 600-talet hade enorma landområden förlorats till turkarna och slaverna.

Kejsar Mauritius mördades år 602 efter 20 prs regerande, och detta ledde till både inbördeskrig och krig med yttre faktorer. År 610 kom Herakilos till makten, och han lyckade besegra Perserna år 628 efter år av krig. Trots att detta var en viktig seger att återbörda Syrien, Palestina och Egypten till det bysantinska riket, hade Bysans försvagats avsevärt. Riket led av interna konflikter mellan olika kristna grupper, och med den försvagade ekonomin kom Bysans att lida många bakslag från de invaderande araberna.

Araberna var nu muslimer, och den nya religionen hade inspirerat dem att expandera, och de tog stora delar av det bysantinska riket, inklusive Palestina, Syrien, Egypten, Mesopotamien och stora områden i Mindre Asien.

Den bysantinska armen omorganiserades för att rikets ekonomiska göranden skulle kunna kontrolleras, och en general i varje distrikt översåg sitt område. Infrastrukturen började ge vika fort, och nästan överallt avtog handelsmarknaden. Utbildning och jordbruk avtog, och folket lämnade städerna.

Runt år 730 började den ikonoklastiska dispyten då Leo III förbjöd användandet av ikoner vid dyrkandet. Denna konflikt kom att vara i ett århundrade, och under denna tid sattes många regler för den ortodoxa kyrkan.

Det bysantinska riket kom att återfå styrka från 800-talet till 1000-talet, och områdena i Mindre Asien återtogs, liksom i Grekland och Makedonien.

Basilis I var den makedonska dynastins grundare, och denna kom att styra Bysans i 214 år. Dynastin förstärkte riket, och betonade klassiska grekiska aspekter i konst och litteratur. Tyvärr kom rikets land alltmer i adelsfamiljers och kyrkans händer.

Basilis II både expanderade riket och krossade ett bulgariskt uppror, men lyckades integöra något åt hur landet distribuerades. Bysans fortsatte sin ekonomiska tillväxt även efter att han hade dött, men den inre utvecklingen hindrades av de nya kejsarnas ignorans av de nya teknologierna och ekonomiska utveckklingar som hände runtom i riket, både i Europa och Turkiet, och den bysantinska armen försvagades.

Då turkarna segrade i slaget vid Manzikert kom det bysantinska riket att helt tappa fotfästet. Turkarna erövrade mer och mer av riket, och västvärlden tog avstånd från det hela på grund av den kristna schismen år 1054 som hade resulerat i at den västra kyrkan blev katolsk och den östra ortodox.

De fortsatta turkiska invasionerna tvingade kejsar Alexios I Comnemus att be påven om hjälp, och det första korståget mot turkarna startade år 1096. Detta verkade hjälpa till en början, men när vissa italienska handelsstäder fick speciella privilegier började de sakta kontrollera den bysantinska handeln.

Trots att riket kom att återhämta sig lite under dessa tider, kom fördelarna framförallt att gynna venetianarna och korsfararna.

Konstantinopel brandskattades av korsfararna år 1204 under det fjärde korståget. Ett latinskt rike i öst etablerades, men detta kom att falla då den bysantinske kejsaren Mikael VIII Palaeologos tog makten år 1261. Det Palaeologiska kungahuset kom att regera i nästan 200 år. men vid det laget var riket nästan helt bankrutt. De ottomanska turkarna invaderade delar av riket, och år 1453 erövrade de Konstantinopel, vilket kom att ända det vi kallar den bysantinska perioden.